Den handlar om en man som kommer och besöker hans gammla proffessor som är dödlig sjuk. Proffesorn pratar om livet och vad som är viktigt. Det är en sann historia, och professorn är en sån skön männsika som har förmågan att få alla att tycka om honom, eftersom han tar sig tiden att lystna och se sina elever för vilka dom verkligen är.
Jag blir så inspererad när jag läser boken. Han pratar mycket om att man måste njuta av studen man lever i just nu. Han är dödssjuk och vet att han bara har några månader kvar att leva, men ända är han gladare nu än någonsin, eftersom han tar sig tiden och uppskattar allt de som han har runt omkring sig.
Det handlar om att välja hur man vill se på saker och ting, hur man vill att man själv ska må, utvecklas och stärkas. Allt detta är så lätt att säga dock, men svårt att följa. I början av boken ser man en bild på Morrie, och jag skulle så gärna vilja träffa honom. Han är nästan som en förebild för mig nu. Hur kan en gammal man i rullstol med få tänder fått sån stor påverkan på mig kan jag fråga mig. Jag tror det är för att han har det som jag saknar ibland, och som jag önskar jag kunde höra någon säga till mig. Jag tror att alla hade behövt någon som Morrie i sitt liv. Som hade kunnat få ner oss på jorden, få oss att tänka efter och börja uppskatta vårat liv mer.
Detta var något som jag var väldigt dålig på innan. Min värld kunde totalt rasa om jag inte hittade något att ta på mig, eller om jag tyckte att jag var super ful en dag. Men sedan jag kom till USA har jag på någotsätt lyckats att inte få min värdl totalt förstörd pågrund av att jag inte passar i några kläder, eller känner mig allmänt kass på det jag gör. Det är precis som att jag vet långt inne att det inte funkar här, för det finns ingen direkt som kan hjälpa mig. Jag har ingen mamma här som jag kan krypa upp och gråta hos, eller klaga för. Jag måste bara försöka skaka av mig det och göra det bästa av sitvationen. Och oftast lyckas jag. Ibland tänker jag bara, sluta vara så töntig Frida, tänkt på Morrie och vad han sa:)
Sen bor jag också i en "perfekt" värld där nästan alla ser perfekta ut, och har perfekta hus, med perfekta barn. Den amerikanska drömmen finns verkligen här. Men jag har sett under skalet, och vet hur mycket dom kämpar för att ha det såhär, hur mycket dom offrar för att få den perfekta kroppen hos deras personliga tränare, dem vitaste tänderna och finsate trädgård. Varje gång jag hör alla hemma mammorna prata, är det nästan bara om hur dom ska göra för att gå ner ännu mer i vikt, eller pynta upp huset en snäpp värre, att dom är dåliga fruar för sina män.
Jag vill bara skrika i deras öron att dom redan har uppnått allt det som dom vill ha ännu mer av.
Det dom verkligen skulle behöva oroa sig över är hur dom ska göra för att lyckas se blommorna vid vägkanten.
-Do you feel the wind coming from the window?
Morrie asked me.
-No
-Well, then it´s time for you to start feeling the life around you.
It´s always there waiting for you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar