110 dagar senare

Jag har varit i USA i 110 dagar, det är helt sjukt hur fort tiden går. På ett sätt känns det som att jag kom igår, men också som att jag har varit här för alltid. Detta är mitt nya liv, och allt som existerar utanför känns väldigt avlägset och svår åtkommliggt. När jag kom hit lämnade jag ett avslutande kapitel i mitt liv. Jag lämnade livet där trygghet var en självklarhet, där du varje dag var omringad av personer som du har kännt i flera år, personer som visste allt om dig. Personer där du kunde göra precis vad du kännde för utan att fundera över att du borde göra det på något bättre sätt.

Och det som var en självklarhet då är inte alls det nu. Det är precis som att jag har glömmt bort hur det känns att bo med sin familj, där du kan komma inrusande slänga sig på soffan och sedan ligga där hela dagen. Jag bor i en annan familj nu, en familj som inte är min egen. Även om dom verkligen behandlar mig som en i familjen kommer jag aldrig ligga i deras soffa med benen utsträckta och känna mig helt bekväm.
Att lämna mitt liv bakom mig, lämna det liv som jag visste aldrig skulle komma tillbaka. Är något av det svåraste jag har gjort. Kännslan jag hade i kroppen då går inte att beskriva. Det var som att stå vid ett brant stup och framför sig var allt svart och allt man visste var det som fanns bakom en, som man nu skulle lämna för gott. Det var så många fina minnen som jag började tänka på, man skulle nog kunna säga att jag gick igenom hela mitt liv veckan före jag åkte. Men det var nog det bästa jag kunde göra, för jag fick ett fint farväl av det som var. Det var nog det bästa för mig, för sedan jag kom hit har jag inte haft mycket hemlängtan, för jag vet att jag snart kommer stå där på flyplatsen igen och krama om alla igen.

När jag signade upp mig för au pair visste jag inte att det var så mycket mer än att ta hand om barn. Om jag flög 800 mil för att komma hit har jag rest 1000 mil i mig själv på dessa 4 månader. Allt det som man satt hemma i sin säng och trodde var omöjligt, visade sig att jag faktisgt klarar av, helt själv, det finns ingen här som kan göra besluten åt mig eller pusha mig att ringa, prata, eller ta steget ut där du inte har en aning om vad som finns. Visst skype finns, men det är så långt ifrån att få stödet i verkligheten.
Och ja det låter klyshigt, men efter att det här året är slut är jag rätt säker på att jag kommer tro fullt ut på att allt faktisgt är möjligt, om man jobbar på det, och kanske ändndrar lite på planen man hade från början, för allt kanske inte går precis som man tänkt sig, men det kan bli jäkligt bra ändå. Kanske ännu bättre?

Men jag hade aldrig klarat den här resan utan er, jag hade inte äns satt mig på planet. Så tack för att ni skickar iväg mig runt jorden fast jag vet att ni tycker det är jobbigt. Ni slipper i alla fall plocka undan alla mina tusen saker som ligger utspridda överallt, och all disk som inte är insatt i diskmanskinen ;)

Jag älskar er! <3